25 mars 2010

Jisses vad vi kämpade idag...

Ja det var fullt ös verkligen på gympan idag. Lite väl seriöst kanske att köra gympan i Trekanten med pulsklocka men vad fasen det var bra för då visste jag att jag kunde ge lite till. Allt är psykologiskt - när det känns som om man bara vill lägga sig ner på golvet så har man alltid lite till att ge. Kul var det i alla fall och det kändes riktigt skönt efteråt.

Annars har det varit en hyfsad lugn dag. Jobbade tidigt var på jobbet redan vi sju så det blev mycket gjort. Efter jobbet blev det en sväng på stan. Behövde handla lite grejor och så skulle jag testa kedjan som Molins tagit hem till mig. Blir helt perfekt längd så nu ska de göra ett hängsmycket till mig. Efter egen design. Väldigt kul särskilt med tanke på att det är en gåva från mitt gamla jobb. Saknar mina gamla jobbarkompisar men i måndags fick jag träffa flera av dem. Helen, jag och Anki var och åt lunch. De tre musketörerna, hihi. Eller vad säger du Helen? Känns dock väldigt bra på mitt nya jobb. Nu börjar man lära känna de andra lite. Fast bibliotekarierna är helt otroligt. Det dröjer nog innan man lär sig alla namnen. De är så många och jobbar så olika tider.

Ikväll badade Elliot i lilla baljan. Oftast får han ju duscha med Jonas eller med mig men idag fick det bli lilla baljan. Ska bli så fint sen när vi väl bestämmer oss för hur vi vill ha badkaret för det är något som man verkligen saknar. Tur att Elliot gillar att basta. Jonas var ute och sprang medan Elliot badade sen vad det nattning för lille bus och jag stack till gympan. När jag kom hem hade världen bästa man gjort middag. Inte vilken middag som helst risotto med kycklling. Fasen vad fint det var. Nu är det verkligen sovdags är dock härligt trött. Det är skönt att vara slut både i kroppen och i huvudet.

Imorgon bär det väl av till öppna förskolan. Mia skulle också dit sen en promenad och eftermiddagen blir väl lugn. Skönt med lediga fredagar. Det är verkligen lyx. Bra när man kan lägga sitt eget schema tycker jag. Nehe läggdag.

/Anne

1 kommentar:

Helen sa...

Saknar dig också, det vet du! Tur vi kan träffas då och då!